Situationistiska Internationalen

Publié le par la Rédaction


Situationistiska internationalen bildades i Italien 1957 vid en konferens som övervars av ett antal konstnärer från åtskilliga länder i Europa. En del av dem kom från de avantgardistiska rörelser som uppstått kring 1950 men som fortfarande var nästan helt okända: Cobra i Nordeuropa och lettrismen i Paris.

Till att börja med syftade de till att överskrida den konstnärliga specialiseringen — konst som en avskild verksamhet — och utforska grunderna för hela den rörelse som ägnat sig åt att bryta upp språket och lösa upp former och som hade utgjort den moderna konsten i dess mest autentiska uttryck. Man beslutade att det första området för framtida skapande skulle innefatta beteendeexperiment, konstruktion av fullständiga iscensättningar, fritt skapade ögonblick av liv.

Eftersom redan varje formulering av sådana forskningsuppgifter inte är något annat än en kritik, inte bara av vårt nuvarande samhällsliv i dess helhet, utan av varje hierarkiskt, socialt mönster överhuvud taget, förkastade situationisterna den politiska specialiseringen — med dess ineffektivitet och mystifiering — som ett medel att omforma världen. Situationisterna hävdar att den skapande verksamhet som de satt igång på vardagslivets alla områden är den enda möjliga grunden för att på nytt formulera det revolutionära idealet i vår tid.

Den verksamhet som situationisterna åtagit sig var så omfattande att rörelsen till att börja med huvudsakligen koncentrerade sig på att formulera en ny, sammanhängande teori om den moderna världen och som man utarbetade i Situationistiska internationalens tidskrifter Internationale situationniste i Paris, Situationistisk Revolution och Der Deutsche Gedanke. Denna teori utpekar — och angriper — genast vår kulturs tendens att organisera passiva “skådespel” (spectacle) och alla andra aspekter av konsumentsamhällets konsekvenser och skisserar nya mot-former: från förvrängning av vårt konstnärliga språk — “kommunikation som innehåller en kritik av sig själv” — till untär urbanism “som inte är någon stadsplanedoktrin utan en kritik mot stadsplanering.” Vår international, som uppstod med att vår filosofi och vår konst utvecklades, vägrar att proklamera någon som helst doktrin och förkastar termen “situationism” som använd bara av fiender till det situationistiska programmet.

Utarbetandet av denna teori går hand i hand med praktisk organisering av kollektiva aktiviteter. Situationisterna vägrar att acceptera lärljungar, insisterar på att bara rekrytera genier för den avantgardistiska uppgift de åtagit sig och förkastar varje kompromiss, och t.o.m. varje kontakt, med konformism eller den efterapande skenmodernismen i vår tids kultur.

Situationisterna utesluter genast de som i sin verksamhet inte förmår upprätthålla gruppens strikta positioner. De har ofta förebråtts för detta såsom varande ett tecken på att de tar sina egna deklarationer på för stort allvar. Som ett resultat har beteckningen situationist ibland utnyttjats av vissa intellektuellla som uteslutits ur SI eller ens aldrig varit medlemmar: efterföljarna till Nash i Sverige, de tyskar som publicerade tidskriften Spur, de holländska nashisterna kring Situationist Times eller teknokratiska stadsplanerare i stil med arkitekten Constant. Sanna situationister står i mycket starkare opposition till de förhärskande mekanismerna inom kultur och information och hittills har de utfört större delen av sitt arbete underjordiskt.

Viktiga uppgifter håller just nu på att slutföras av Situationistiska internationalen. Tre böcker skall till att ges ut: Raoul Vaneigems Traité de savoir-vivre à l’usage des jeunes générations, Guy Debords La Société du Spectacle och Rudi Rensons l’Architecture et le Détournement. Man kan också peka på den omvändning av popkonst som praktiseras av målaren J.V. Martin i hans serier i ny-irrealism och på några experimentella dokumentärfilmer. Samtidigt smickrar sig situationisterna med att de påverkar radikala minoriteter inom vissa revolutionära vågor som kan skönjas i Spanien, Kongo, Skandinavien och Japan.

På ett litet utrymme är det uppenbart omöjligt att utveckla några argument kring situationistiska principer eller ens att förklara dem med nödvändig precision. Nödvändigheten att visa deras inbördes beroende och deras relation till helheten förbjuder varje resumé i några få, isolerade punkter. Bland de första intellektuella grupper som haft möjlighet att bekanta sig med dessa teser, är en vanlig reaktion att fråga sig om situationisterna verkligen menar allvar eller om de misstar sig totalt och är på väg mot tidigare aldrig skådade avgrunder av dumhet. Situationisterna kan garantera att inget av dessa tvivel kommer att besannas inom de närmaste hundra åren.

Michèle Bernstein
Times Literary Supplement, september 1964.
[Traduction suédoise par Bengt Ericson.]

Publié dans Debordiana

Commenter cet article